Snart har jag kommit igenom tre år av universitetsstudier, fyller tjugotre och förväntas tänka mycket på framtiden. Självklart gör man det, men jag tänker även lite på vad som hänt.
Om jag räknat rätt så har jag spenderat ca 15 år av mitt liv i skolan. Hit räknar jag även de tre år jag spenderat på universitetet. Nio år av utbildning i grundskolan, tre års utbildning i gymnasiet - och snart 4.5 års högre utbildning. Det har varit en varierande upplevelse såhär långt, vissa delar av min tid i den ökända skolbänken är jag glad för, vissa delar var något jag kände mig tvungen att ta mig igenom. Inte på grund av utbildningen i sig, utan skolan som ibland står i vägen för den.
Jag känner att jag har haft tur. Tur att jag klarade mig igenom högstadiet, då det bitvis kändes som att tanken om en högre utbildning var en dröm långt borta, förbi bristande betyg i svenska och några andra ämnen som inte skulle kunna leda till en plats på något universitet. Tur att jag hamnade på en bra gymnasieskola. Tur att jag hade bra lärare som talade om för mig att man kan bli något om man vill. Som sa att alla kan.
När jag skrev studentbrev som namnet för bloggen så var tanken att det skulle bli just det; brev från studenter. Mig själv till att börja med. Jag tänker skriva om mina tankar om det svenska skolsystemet, institutionen ansvarig för Sveriges framtid. Runtomkring förändras världen, det faktum att jag skriver just detta är ett utmärkt exempel. Men skolan förändras inte, inte i den takten som den borde i alla fall.
Någonstans ska man börja, så varför inte här? Lämna gärna en kommentar till det som skrivs, säg vad Ni tycker. Bloggandet för min del blir mest för att få ned tankar i text, lufta sinnet lite.
