Maskiner tar över

Börjar med att dela en intressant TED-talk av Ken Jennings, flerfaldig mästare i Jeopardy som blev slagen av datorn Watson, tillverkad av IBM. Han ger lite tankar om erfarenheten och verkar egentligen ganska oberörd av händelsen. Han avslutar med att konstatera, och glädjas av, faktumet att datorerna inte tar över, maskinerna ersätter inte människorna, inte när det kommer till att tänka.

Han ger dock inte intressant liknelse när han är igång med sin diskussion, nämligen synen för människorna som såg sina arbetsuppgifter vid tillverkningen av bilar ätas upp av robotar. Maskinerna kanske inte kommer att ta över i alla hänseenden, verkligen inte. Men det finns några områden där de inte bara kommer att ta över, utan också borde ta över. För vi vet redan hur illa det är med sweatshops runt om i världen där vuxna - och barn - utför monotona arbetsuppgifter för att tillverka produkter som vi i väst sedan köper. Allt från kläder till elektronik. Backa bandet i väst så var det inte så länge sedan större delen av våra industrier inte hade maskiner utan människor som genomförde allt från monteringar till hopsättning etc. Sugen på att sitta på en stol och skruva i samma skruv 3000 gånger om dagen?

Detta är en perfekt miljö för en robot, och mardrömmen för en människa. Ingen människa ska sitta och göra repetitiva uppgifter dagarna i ända. Tyvärr är detta något som sker fortfarande, men förhoppningsvis är vi på väg mot en tid då maskinerna blir så billiga att de kan ersätta människor i exempelvis syfabriker (läs, sweatshops) med maskiner som syr samma byxor om och om igen. En gång i tiden hade ingen råd med en dator, visste inte ens vad det var, så vi är nog påväg mot en annan tid.

Men, vad ska alla göra då? Aha! Om alla arbetsuppgifter tas över av robotar så kan vi ligga hemma och sova istället eftersom arbetet redan utförs då. Förmodligen inte. Framförallt för att det inte är marknadsekonomiskt hållbart, men också för att det är en total förkastning av allt vad det innebär att ha en hjärna och en mental förmåga.

Företagen som kommer tillverka alla möjliga tekniska lösningar - och de som redan gör det - behöver människor. Massor med människor. Problemet är dock att om du ska vara med och tillverka dessa maskiner behöver du utbildning, en ordentlig sådan. För till skillnad från den traditionella tillverkningen av produkter, så är själva den fysiska produkten, roboten, datorn etc, egentligen en ganska liten del av slutprodukten som ska säljas. En mycket stor del av industrin idag handlar om att skriva instruktioner till maskinerna, tala om för dem vad de ska göra. Dessa instruktioner, som skrivs som kod med hjälp av ett programspråk, exempelvis C++, kräver att du är utbildad och inte bara förstår programmering. Det krävs även förståelse i flera andra ämnen som matematik och fysik.

Eftersom detta är områden som skolan halkar efter i - och där intresset är lågt bland studenterna - så blir resultatet att företagen inom IT idag helt enkelt inte hittar tillräckligt med personer att anställa. Detta är förödande för människor som behöver ett jobb, eftersom de inte är kvalificerade för att komma in på en arbetsmarknad med massvis med arbetsgivare som verkligen behöver folk, men dessa arbetsgivare är samtidigt företagen som säljer produkter som äter upp de gamla arbetsuppgifterna.

Bill Gates uttalade följande i en dokumentär som det amerikanska utbildningssystemet. Bill Gates grundade Microsoft, ett företag som nästan uteslutande sysslar med att skriva instruktioner till datorer och packa ihop dessa i olika lösningar. Exempelvis har de skrivit en enorm mängd instruktioner som de packat ihop i ett paket som de kallar "Microsoft Windows", världens mest populära operativsystem för datorer och produkten som gjort företaget Microsoft till ett av världens största.

Videon finns här, hans uttalande ges ungefär efter 1 minut.

We cannot sustain an economy based on innovation unless we have citizens well educated in math, science and engineering. If we fail at this, we won't be able to compete in the global economy. 

Detta är ett allvarligt uttalande om framtiden. Om vi inte förändrar något, så kommer väst att halka efter rejält i en värld som mer och mer handlar om intelligens - och mindre om ren styrka. Att just Gates uttalar sig om detta borde vara ett tecken på oro, eftersom hans företag är så starkt beroende av att ha välutbildade människor som jobbar hos dem (jag är medveten om att han inte längre är verksam inom Microsoft).

Svensk utbildning står inför samma problem som den amerikanska. Även om vi har ett annorlunda utformat system, så har vi samma problem med att inte utbilda kompetenta människor i tillräcklig grad. Men inte bara det, alldeles för få läser kvalificerade utbildningar i Sverige såsom utbildningen till Civilingenjör.

Men problemet som kan ses är just intresset för kunskap. Detta är varför jag länkade videon i början, för det är just intresset för kunskap som r avgörande. Även om man kan pressa in mer mattetimmar och fysiktimmar i skolan, så kommer detta inte ändra barns intresse för undervisning och att lära sig. Hela synen på utbildning måste ändras för att lösa problemet vi står inför.

Sommarlov

Galen tanke: Om sommarlovet kortades ned, skulle det finnas mer tid för skola.

Jag tror jag precis har sagt en serie ord som gör att jag, enligt samtliga elever på samtliga svenska grundskolor, borde kastas i fängelse med munkavel runt ansiktet. Kanske inte rent bokstavligt, men det är i alla fall inte en lockande tanke. Varför?

Sommarlovet är ett längre uppehåll elever har och hade för att vara hemma. Varför? För att hjälpa till hemma, sommar är skördetid, behövs folk då. Eller det behövdes, nuförtiden är det väl mest en ursäkt för att sova till 13.00 på eftermiddagarna, kolla på TV och göra ingenting. Otroligt produktivt.

Men barnen måste vara lediga från skolan för att orka med den. Helt sant, jag behövde vara ledig från skolan för att orka med den. Den skola som jag gick i, den vi inte borde ha. Jag hade inte orkat med att studera på det sättet som vi gjorde och på det sättet som vi fortsätter undervisa elever på grundskolan. Tröttsamma lektioner, meningslösa prov, bristfällig eller otydlig koppling med verkligheten.

Det är synd dock att vi inte tar vara på tiden. Känns nämligen som att mycket tid som kunde ha använts till bra undervisning istället bara ges bort till förmån för att... ja... ha sovmorgon?

Det är skönt med sovmorgon. Men det skulle jag offra för en bra utbildning för barn i Sverige. Men jag skulle aldrig låsa in dem i dagens skola, aldrig. För blotta tanken om att tvinga dem att ge upp sommarlovet för att spendera tiden på en plats som jag likväl som dem avskyr är väl inte en bra lösning direkt. Men varför har vi utformat skolan så att det behövs en årlig 11 veckors rehabilitering för att man sedan ska återvända och bli utsatt för samma sak igen?

För en sak som sommarlovet gör är att barn som redan ligger efter fortsätter ligga efter. De bestraffas med att ligga efter genom att de måste ge upp sommarlovet för att studera under sommaren på ett sätt som de inte gillade från första början och som lett till att de inte har betygen som de borde. Deras kompisar sitter istället och gör ingenting.

Ett vanligt förekommande problem under min grundskoletid var bristen på just tid. Inte tid för vissa ämnen, inte tid för vissa genomgångar. Undrar vad som hade hänt med just tiden ifall studenterna gick från 8.00-16.00 tre terminer om året? Tänk om man kunde ha lektioner som gick ut på att man skulle diskutera saker, ha åsikter. Kanske börja varje dag med att alla äter frukost tillsammans och pratar om olika saker, berättar om nyheter, läraren får tid att prata runt och kolla läget med alla, se ifall någon saknas. I lugn och ro använda tiden att ringa en förälder kanske? Who knows, men om man hade tid så hade det ju funnits tid.

Men sommarlovet är heligt - ungarna behöver sin rehab. Att ändra skolan istället så att det är drägliga förhållanden är ju aningen för mycket jobb.

Nya tider

Det var ett tag sedan jag upptäckte Sir Ken Robinson och lyssnade till hans syn på utbildning och kreativitet. Att ha sagt något viktigt som att systemet vi har för utbildning i världen fullständigt förstör barns förmågor betyder mycket när det kommer från en auktoritativ person på området (alltså att han har jobbat en hel del med frågan). Jag rekommenderar varmt videon ovan - och självklart även övriga videor där Robinson går igenom sin syn på utbildning, framförallt de "talks" som han gett vid TED.

Det är mycket intressant att själv läsa vid en akademisk institution, och ha genomgått processen, för att sedan lyssna till Robinson. Den industriella revolutionen har flera hundra år på nacken nu, en bok som skrivits om tusen gånger. Men en grej har på något sett glidit med genom processen; skolan.

Men i slutet av 1900-talet skedde någonting - och det verkar som att många börjar bli överens om detta nu. Nästa stora lager har lags på i världshistorien, den digitala revolutionen har inträffat.

Vad en revolution är kan det väl diskuteras om till tiden tar slut, men en någorlunda god gissning går väl att göra. När den industriella revolutionen inträffade, först i 1700-talets England, så kom denna att kort och gott vända uppochner på hela världen. Allt förändrades. Om vi nu befinner oss i en ny revolution (för det har trots allt bara börjat om man ska tro utvecklingen vi ser och står inför) så betyder detta att allt kommer förändras - långt mycket mer än vad det redan gjort. För tänk efter; vad kan man inte påverka med hjälp av datorer? Ett litet hjälpmedel som redan tillverkar mycket av det som används i bilar, båtar, verktyg - jag till och med nya datorer. Gamla datorer gör nya.

Trots att internet bara är ca 20 år gammalt - och inte blev populärt direkt - så har det redan förändrat stora delar av människors vardag. I alla fall för dem som är lyckligt lottade och bor i länder där det flödar fritt och där ekonomin är så pass god att vanliga människor kunnat skaffa sig en dator att webben med.

Den digitala revolutionen påverkar allt - och att inte inse detta är i min mening fullständigt vansinne. Så att kultivera denna revolution - och se till att kan fortsätta bygga den, kommer bli avgörande för hela världssamhället. Stora ord, men det finns en sanning i det. Så hur kommer en 6-klassare i exempelvis Motala in i bilden om detta enorma världssamhälle - och hur ska denna personen bidra till att Sverige som land ligger i framkant i den nya utvecklingen som sker?

Jo, på grund av en väldigt enkel faktor. Datorer, maskinen i revolutionen, är helt värdelös utan människor. Det finns inga tänkande datorer, HAL 9000 finns inte än. Allt du ser framför dig nu, om det är en smartphone, en surfplatta, en bärbar eller en stationär dator - allt är skapat i tankarna hos människor. Inte nog med att prylen i sig behöver tankeverksamhet för att finnas, mjukvaran - själva flödet av information i datorn som får något att hända, är en ren visualisering av människors idéer.

Allt vi ser på våra skärmar, den lilla kryssknappen i ena hörnet, menyerna, färgerna, den lilla ikonen som studsar. Allt har någon aktivt tänkt på, funderat över. Ska ikonen vara blå eller grön? Hur högt ska den studsa?

Vissa av de här frågorna är lättare att svara på, men vissa av de här valen är riktigt svåra. Hur ska menyerna se ut i sin helhet? Om företaget bakom tar fel beslut kan de göra att kunder väljer en annan produkt, katastrof för det företaget som då förlorar intäkter. Det handlar inte längre bara om att hitta saker som fungerar bäst, utan känns bäst. Vissa IT-företag lyckas väldigt väl med detta - och dominerar världsmarknaden med sina vinster som ett resultat.

Hur anpassar sig skolan för denna nya värld, hur förändras den för att möta nya krav? Här kommer Robinson in; den förändras inte. Ingenting har anpassat sig. Några kommer kanske påstå att jomän visst har den anpassat sig för nu finns det datorer och sådant i skolorna och eleverna kan visst använda dem och klara av och de lär sig själva.

Nej. Gemene student kan utan problem skapa sig ett Facebook-konto, men ett stort problem som jag som IT-intresserad ser är att enkla handgrepp med datorer; installera/avinstallera rätt - säkerhetskopiering - antivirus, allt detta är fullständigt undermåligt. Men i IT-världen ska detta inte ens vara några problemområden, det handlar om att använda produkten. Det riktigt problematiska kommer när man ska felsöka om något i maskinen. Hur många vet att "Java" faktiskt är programmeringsspråk, att C++ är ett annat som är hur stort som helst och att något så självklart som fönstrena på din datorskärn faktiskt bara är en illusion som datortillverkarna skapar i sina program för att göra datorn mer användarvänlig? Bakom rullar koden. Hur många har någonsin ett en sträng med kod?

Men jag vet inte, sådant kanske är "för avancerat" och bara ska läras ut för "de som verkligen vill veta".

Men vänta lite nu, vi har ju sagt tidigare att allting i datorn kommer av människor, skapas av människor. Hur ska någon som är intresserad enbart av att koda veta hur programmet ska uppföra sig. Det är inte enbart programmeringsintresserade människor som ligger bakom en revolutionerade lösning i en dator. Det är allsidiga, kreativa människor som kan flera olika saker och kombinerar sina kunskaper.

Detta var ett exempel på ett faktum. Skolan anpassar sig inte. För hade den gjort det så hade vi genast slutat med smörknivarna i träslödjen och påbörjat studier med att använda en dator. Och då inte att rita något i paint eller skriva hej i Word 2003 (hej modern programvara i skolan). Ge ungarna tomma skal till maskiner och så får de sätta ihop allt, installera och få allt att funka. Jag gjorde det när jag var 13-14, krävs inget geni.

Tjugo till fyrtio

Mellan tjugo och fyrtio sekunder, det är vad det tar innan någon svarar på en föreläsning där jag studerar i skrivande stund. Tror inte det är så stor skillnad mellan lärosäten i Sverige. Från Lund i söder till Umeå i norr (jag vet att Umeå inte ligger i Sveriges absoluta topp), samma fenomen. Självklart finns det undantag - och jag talar bara för min egen utbildning och för de undervisningstillfällen som jag närvarat vid.

Alright, scenario, storfräsande akademiker eller allmänt dryga brukar börja med att säga "ponera" istället för "tänk dig", så jag säger inte det uttrycket eftersom ingen använder det för annat än att låtsas vara intelligent:

Tänk dig att en lärare förklarar med sin stelt utformade PowerPoint, pekar på något begrepp, en ClipArt bild och någon karta över centrala Europa. Snart undrar han,hon,hen vad man kan dra för slutsats av det som illustrerats så... vackert... av PowerPointen.

Tystnad, inte ett ord.

Det är dödsstraff i svensk högre utbildning att så mycket som säga ett knyst, i alla fall i de mer traditionella utbildningarna verkar det som. Sticker man söderut, utanför Sverige, sitter man istället i en rejäl diskussion där alla tycker olika, något jag var lite halvt obekväm med när jag fick pröva på utländsk undervisning, men sen gick det upp för mig:

Så går det om man inte ens kan lyfta handen utan att hela klassen stirrar ned en under 12 år i grund- och gymnasieskolan. Trist läge du svenska student. För visst är det tråkigt? Alla svenska studenter kanske inte sitter obekvämt och väntar på att någon ska svara, verkar dock som att en stor del gör det. Någon är alltid den som svarar, besserwissern i klassen som egentligen inte alls tror att denne vet mer än andra, utan som helt enkelt inte kan tåla att inte en människa svarar på en enkel fråga som ställts. Stämplas av en omgivning med en medelålder på 22, ett resultat av den svenska synen på rätt och fel som gått så långt att den påverkar utbildningen.

Det är ett ständigt återkommande problem just att få frågor att bli en del av själva undervisningen. Frågor i undervisningen har blivit någon slags kunskapskontroll som gör det jobbigt att räcka upp handen och ge ett svar. Istället för att bli en del av en diskussion, där olika svar kommer fram, är det istället en ensam själ som svarar - ibland fel. Men om det är ett något felaktigt svar så möts det inte med ytterligare hand, utan istället flin och suckar. Jag vet det, jag har gjort det själv.

I vilket skede börjar vi undgå att svara på frågor? Man skulle kunna säga att det ligger naturligt bland ungdomar, men kan man verkligen tro på det? Alla människor är väl blyga, men så utomordentligt oförmögna att svara på någonting överhuvudtaget som svensk undervisning påvisar finns nog bara på våra universitet (och grundskolor, och gymnasier).

Det kanske inte ställer till så stora problem i undervisningen i femte klass i grundskolan. "Vad heter Spaniens huvudstad?", rätt/fel.

Sällan får man sådana frågor, det googlar man fram i dagens samhälle. Det är inte en intellektuell utmaning att svara på frågan, du kan inte gissa dig fram utan någon slags förkunskap. Du kan inte resonera dig fram, typ.

Ställ istället frågan "vad är Rätt?" - och det borde bli en diskussion. Detta är en principiellt avgörande fråga för vissa utbildningar - och måste ställas. Man hoppas ju då att studenter som utmanas av frågan försöker ge ett resonemang att utgå ifrån... men icke. Har man tur hamnar man i en grupp som uttrycker sig som ett normalt diskussionsforum, med olika åsikter och infallsvinklar. I regel är situationen en annan. Haltande, tysta svar, tveksamma.

Lite för mycket snällhet mot systemet och trevliga tankar om experter om man ska kunna gå med på att blivande drivkrafter i samhället inte ens kan föra en vettig diskussion om principiellt viktiga frågor som är avgörande för ett samhälle. För detta är min enkla observation; svenska studenter är duktiga på mycket, men det här med att faktiskt säga något och ha en åsikt är något som kräver omfattande avvägningar och sociala kontroller innan något kan ske. Säg något! Gör något!

Vafå e det på dette vise?

Stora frågor utan svar

Om hela samhället försvann, om ingenting fanns kvar. Om du tillsammans med en grupp människor står på en öde ö utan något, vad händer?

Jag ställdes inför den frågan på gymnasiet som en del av samhällskunskapen. Vi skulle resonera kring hur ett samhälle borde drivas - och vi fick själva utforma det i sin helhet. Vi fick skriva inlagor, rösta och diskutera. Sammantaget tror jag vi ägnade 5 veckor åt arbetet, ett antal timmar i veckan.

Har ingen aning om hur det är i annan undervisning, men för min del var detta första gången som jag under skoltid aktivt diskuterade frågor som jag under min universitetstid förstått är mycket viktiga att ha gått igenom. Frågor som; vad är rätt och vad är fel? Vem gör vad? Vad är rättvist och vad är viktigt?

Efter att i fem veckor ha genomgått detta kunde jag inte svara på hur Sveriges Riksdag fungerar, än mindre vilka grundlagar vi har i Sverige (4 st för tillfället). Begreppet folksuveränitet stötte jag på först på universitetet.

Betyder det att denna kurs inte egentligen undervisade i någonting? Att jag inte lärde mig något? Nej, verkligen inte. Tvärtom, det kan ha varit bland de viktigaste som jag gjort. Inte på grund av vad vi kom fram till, utan hur vi kom fram till våra slutsatser, varför vi resonerade som vi gjorde.

Vi är strandsatta, faktum. Snart kommer vi att se att vi är tillsammans med andra.
Vad händer?
Vi resonerade att vi måste på något sätt träffas och prata.
Varför?
Vi måste komma fram till vad vi ska göra.
Men om en individ bestämmer så kanske de går snabbare?
Jo, fast vad händer då om denna tar fel beslut?
Vad är rätt beslut?
Ingen vet, men ju fler åsikter vi fram desto bättre resonemang kan vi få?
Varför?
Olika åsikter, olika infallsvinklar.

En fiktiv konversation, men ungefär i stil med vad jag kommer ihåg av vad vi pratade om. Resonemangen behöver inte vara komplexa, och samhället vi skapade till slut var inte komplext. Men vad vi skapade var ett resonemang där vi faktiskt funderat över och motiverat varje slutsats som vi tog. Mer intressant är att vi redan vid 16/17 års ålder börjat ställa frågor likt dem ovan.

När man börjar resonera kring sådana frågor, inte genom att få svaren serverade, skriva ett prov och således ha ett rätt svar/fel svar förhållande, så gick tankarna på ett helt annat sätt än jag var van vid. Efter några år till i livet blir man glad när man tänker tillbaka och faktiskt kan säga att; jo, jag hade faktiskt perioder i min utbildning som jag är glad över, då jag skulle tänka självständigt, kritiskt granska ett problem och förklara mina resonemang och motivera mina slutsatser. Formuleringar som återfinns som abstrakta mål i nästan varenda svensk skolplan, men sällan faktiskt blir en konkret del av undervisningen.

För vad man lär sig om man studerar på detta sättet är mer ett angreppssätt snarare än ren materiell kunskap eller abstrakta begrepp formulerade av andra människor, "experter". Angreppssättet kan kallas för logik, systematiskt tänkande, vetenskaplig metod - kärt barn har många namn. Gemensamt för de olika begreppen är ett väldigt strukturerat och objektivt baserat sätt att tänka, dvs att man, som ovan, går igenom sina tankar, fastställer och analyserar sin metod och motiverar sina slutsatser.

För även om Aristoteles rena kunskaper om världen omkring oss är utdaterad sedan länge, det fixade Newton för länge sedan, så studeras fortfarande hans arbeten flitigt. Varför? Finns säkert många anledningar, men en anledning som jag tror är viktig är att han helt enkelt var duktig på att resonera, något som är lika viktigt som det man slutligen kommer fram till. Även Platon, Sokrates, Locke, Bentham, J.S Mill m.fl var riktigt duktiga (hehe). Såklart läser man då dessa människors arbeten inte bara för vad de slutligen kommer fram till utan också hur de kommer fram till det och varför de resonerar som de gör. Det gör vi väl?

Eller?

Läser vi Platons Staten (exempelvis) som en del av den gymnasiala eller universitetsledda utbildningen i Sverige på något plan? Sammanfattningar eller andra människors förklaringar räknas inte. Man skulle direkt kunna ställa frågan hur detta skulle kunna motiveras eller hur studenterna ens ska ha tid med detta eller förstå.

Men borde vi inte bygga en skola för att de ska ha tid och få hjälp med att förstå, diskutera frågorna och reda ut problemen? För även om vi gjorde detta fantastiska projekt i gymnasiet där vi skapade ett eget samhälle, så är det först på egen hand som jag verkligen förstått att det faktiskt fanns människor som redan under antiken ägnande hela sina liv åt att bl.a ställa sådana fundamentala frågor som de ovan. Självklart har någon lärare sagt detta, men har de verkligen sagt det? Verkligen sagt "hela.deras.liv -paus-" som för att påpeka att det kanske inte är för att texterna är svåra att förstå som de är bra, utan för att en människa, även om de resonerade tokigt ibland, faktiskt ägnade hela sina liv åt det som man nu kan köpa i en bokhandel?

Jag var upptagen med att lära mig namn på blommor...

Vad behöver man veta, del 2

Så enligt det förra inlägget så lärde jag mig saker själv, än sen? Det gjorde väl alla - och vad har det med skolan att göra?

Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter, kan bara ge exempel utifrån dem. Men att alla har lärt sig saker utanför skolan är både något av en självklarhet och samtidigt något väldigt intressant i diskussionen om skolan. För utanför skolan sker inlärningen, enligt min åsikt, på ett väldigt annorlunda sätt. Inga lektioner, inga prov, men likväl utvecklas man och lär sig nya saker. Saker som man sedan skulle kunna få testas på i provform och förmodligen klara ganska bra - för man har faktiskt lärt sig detta.

Hemmainlärningen sker väl inte utifrån vad man som person måste veta, det kräver att man har någon slags kunskap om det, utan snarare vad man som person vill veta. Tack vare modern teknik blir viljan att söka kunskap nästan den enda egentliga begränsningen för att lära sig saker på egen hand i dagens samhälle. Det gjorde att visa särskilda intressen kunde utvecklas, för min egen del inom teknik och design. Men det gjorde inte att jag fick bättre läsförståelse eller lärde mig om samhället eller kemi. Vissa särskilda områden utvecklades, andra inte.

I skolan var det annorlunda, i synnerhet under grundskoletiden. Vad jag skulle lära mig var på ett sätt klart, men på ett annat sätt helt oförståeligt. Jag visste att jag skulle lära mig svenska, svenska som ämne. Fråga mitt femtonåriga jag "vad" svenska är - och jag skulle inte kunnat svara.

Skolan vinner i dagens samhälle bara på en punkt: Den är där. Den är där och det finns utrymme i barnens liv för att befinna sig i skolan för att lära sig om saker de normalt sett inte skulle ha kommit i kontakt med, inte ens under en tid med internet och direkt tillgång till i stort sett hela världens kunskapsbank. Det är helt enkelt för mycket information - och alla behöver hjälp för att hitta någonstans att börja. Vissa särskilda intressen som personen har för sig själv utvecklas naturligt eftersom att man då lyckats hitta någonstans att börja - och för min egen del verkar det som att det är allt som behövs. Sen tar kreativiteten över. Någon egentlig undervisning hade jag aldrig, men jag lärde mig ändå.

I många hänseenden lär vi oss fel saker i skolan. De kanske var rätt saker för 100 år sedan, när stora delar av de arbetande i samhället jobbade utan att ha någon egentlig utbildning, med arbeten som inte egentligen behövde någon utbildning. Bara att lära folk att läsa och skriva var en utmaning för skolan, dåtidens krav blev således att se till så att barnen kunde dessa saker. Skolan som vi har är en rest från det systemet, kontroller och tester för att se till att vi når upp till de "grundläggande kraven" och såldes kan slussas vidare.

I praktiken blir det mer viktigt att barnen klarar tester än att de faktiskt förstår. Hade de varit på något annat sätt finner jag det väldigt svårt att tror att skolan skulle kunna fortsätta arbeta på det sätt som den gör idag. Hade skolan varit fullständigt inställd på att alla barnen skulle förstå så skulle den inte tillåta barn att gå igenom hela systemet med underkända betyg. De skulle inte heller utforma ett grammatikprov där barnen inte behöver skriva en mening själva, utan bara fylla i "s" - "p" -"ao" osv. Man kan kritisera detta och säga att provet handlar om grammatik, men hur intressant för förståelsen är det egentligen att man kan säga vad ett predikat är om barnet i fråga har svårt att skriva en egen mening? För systemet spelar det ingen roll, är man godkänd i grammatik är man godkänd i grammatik. Men ur förståelsesynpunkt är det ett misslyckande av sällan skådat slag.

Jag måste säga, avslutningsvis, att jag inte bara hittar på exempel, utan tar dem ur mina egna erfarenheter. Jag väljer dem särskilt eftersom jag ser hur dessa sätt att undervisa har resulterat att en viss oförståelse har förföljer både mig och flera av de jag läser tillsammans med. För även om många fick "Mycket väl godkänt" på sina grammatikprov, så kan de fortfarande, i min mening, inte skriva en ordentlig text. Det kan förmodligen inte jag heller. För det är detta som vi hör från våra lektorer, som uppmanar oss att kontrollera vår grammatik, trots att jag går på ett program som kräver väldigt höga betyg för att komma in på. De studerar detta program har således, enligt systemet, goda förutsättningar för att skriva bra.

Men systemet representerar inte verkligheten, utan bara en kommunal/statlig målbild som inte fungerar.

Vad behöver man veta? Hur ska jag kunna svara på det? Men hur man ska få reda på det kommer inte kunna ske på det sätt som undervisningen bedrivs idag, eftersom det mer är ett kontrollsystem än ett sätt att undervisa på.

Vad behöver man veta?

Förra inlägget är förvirrande och ska vara förvirrande. Det är förvirrande för att tankarna som det kom ur är givna av frågan "varför ska man studera?". Snart landande jag i frågan "vad finns det för syfte att studera vid en skola i Sverige i dagens samhälle?"

Jag själv läser vid ett universitet. Ganska märkligt att ställa frågan jag just gjorde då kanske? Jag känner snarare att jag inte hade kunnat ställa frågan om jag inte hade studerat vid ett universitet, gått hela skolvägen så att säga. Tillåt mig att förklara varför:

Under hela sin studietid, såväl i grundskolan som vid ett gymnasium, så studerar man i regel för något. Mot ett mål. Hade jag som mål att läsa den utbildning jag läser just nu under min tid i skolan? Nej. Under grundskolan var jag under uppfattningen att jag aldrig skulle klara av studier vid ett universitet. Då kändes det som en avlägsen dröm reserverad för de som var bättre än mig och som gjorde det som krävdes enligt lärare och kursplanen (jag visste inte vad en kursplan var då, än mindre att det fanns och finns flera enbart i grundskolan).

Varför kände jag så? Jag är inte helt säker, kanske på grund av att jag inte hade den studiemotivation som verkade behövas, eller därför att undervisningen var av varierande kvalitet. Jag tror dock att det var på grund av något vars problem inte kan tillskrivas personer eller intressen, utan snarare som en konsekvens av skolan själv. Jag fattade inte vad skulle lära det som jag blev presenterad.

Inte allt jag blev presenterad. Självklart hade jag precis som andra intressen som gjorde att man tog till sig saker, en hel del faktiskt. Men lärde jag mig göra den där smörkniven, lärde jag mig sjöarna? Vänern, Vättern  Mälaren, Hjälmaren... Lärde jag mig årtalen för de svenska kungarna och lärde jag mig ordklasserna? Säger nej på sista frågan med är fräck nog att skriva texter för sedan publicera dem. Galet.

I övrigt tror jag att jag kan mer på respektive område än vad jag kan dra mig till minnes just nu. Kommer säkert tillbaka sen när jag skrivit klart. Nästa fråga blir ju så klart, vad är det bra för? Men jag är kunskapsoptimist, jag tror på att själva akten att just lära sig något är tillräckligt för att ge det en mening. Att lära ökar förmågan att just lära - och förståelse ökar detta. Men vad är egentligen att lära sig något?

Samtidigt som jag lärde mig några saker i skolan vill jag påstå att jag lärde mig ett helt nytt fält helt på egen hand. Datorer. Ett utmärkt exempel som jag förmodligen kommer kasta med flertalet gånger eftersom att det är så utomordentligt bra för att ge som exempel. Dessa maskiner var så nya när jag var liten att jag utan några större ansträngning snart hade lärt mig mer än de flesta lärare på skolan. De förkroppsligar/konkretiserar även själva idén om det nya samhället, med internet, IT-Sverige och allt som hör till. Inga kursböcker, inga lektioner. Bara spel, hemsidor och sedermera Youtube som snart undervisade mig i allt från att skapa enklare spel till mer avancerade saker som Photoshop.

Denna lek är jag fortfarande glad för, jag är fullständigt självlärd i bildbehandlingsprogrammet jag precis nämnde, och förståelsen för detta har gjort att jag lärt mig hantera ytterligare 5 programvaror väl (hastigt hopräknat). Men att lära sig dessa saker gjorde att jag senare förstått något.

Det bästa med att lära sig något av detta var inte att studera det i detalj från första början. Att inse hur komplicerade saker jag hade att göra med (exempelvis Photoshop). Det var snarare att lära sig några enklare handgrepp och sedan testa dem. Sakta men säkert inse vilken förmåga man hade, inse vilka möjligheter som låg framför. Jag vill inte veta hur många filer jag skapade i Photoshop innan jag fyllde 20, men det måste vara 100-tals, om inte 1000-tals.

Så vad har detta med skolan att göra? Jo, frågan om vad man behöver veta? För behöver jag kunna något om det jag nyss nämnde? Om bildbehandling och om datorer? Jag kan säga redan nu att jag läser en samhällsvetenskaplig utbildning vid universitetet, som i utbildningshänseende inte direkt ger mig någon fördel. Men jag tror fortfarande att kunskaperna jag har, inte i detalj utan mer generellt, är otroligt värdefulla för mig oavsett vad jag gör. För vad jag kan om exempelvis Photoshop har givit mig så mycket mer än bara en förståelse för ett program. Jag har uttryckt mig i i färger och former, börjat studera konst så att jag kunde veta bättre hur jag själv skulle göra.

Jag är helt övertygad om att det är datorernas förtjänst att jag tog mig in på ett gymnasium som ställde krav. Skolan gav betygen som formellt fordrades, men datorerna gav mig något så mycket mer värdefullt. De gav mig kreativitet och inspiration. Två ord som aldrig eller mycket sällan förekommer i svensk skolundervisning. Jag lärde mig inget konkret genom mina stunder med datorn inför min kommande undervisning på gymnasiet, men utan min tid med dessa maskiner skulle jag nog aldrig tagit mig in på gymnasiet  För när jag började drömma om att skapa fantasiska målningar i Photoshop började en annan dröm tona upp sig, en dröm om det där omöjliga målet. En dröm om en högre utbildning.

Universitetet.

Varför plugga?

Varför plugga? Varför ska samhället lägga enorma resurser för att utbilda svenska barn, tonåringar och vuxna? Självklart förstår jag att det finns mycket goda skäl till detta - och jag tänker inte basera ett inlägg på att argument emot detta. Däremot tror jag att det ibland är viktigt att stanna upp och ställa en fundamental fråga, lufta tankarna lite, i synnerhet när det känns som att saker och ting inte går riktigt som det borde.

För saken är den att det inte går bra för den svenska skolan, egentligen inte för något skolsystem i världen. Systemet når inte upp till de krav som förväntas, krav som kommer av att vårt samhälle är i ständig förändring. 1990; inget internet - 2013; internet. Alla som levt i den perioden vet att det inte är tillräckligt att säga den meningen för att förklara vad som har hänt - och det är bara ett exempel. Världen förändras fort, men inte skolan. Skolan står still, den har gjort det i årtionden och sett på medan samhället kring den genomgått en total omvälvning. Så blir det aktuellt, aktuellt att ställa sig en ganska fundamental fråga? Varför plugga, varför gå i skolan?

Samhällets syn borde vara det som är "lättast" att skapa sig en uppfattning om: Om barn, tonåringar och vuxna inte lär sig saker kommer de troligtvis aldrig hjälpa samhället framåt. För hur ska samhället klara sig utan allt från ingenjörer till lärare, snickare till läkare? Olika uppgifter som behövs för att allt ska fungera.

På något sätt hänger det ihop med varför man som enskild person vill studera. Vara en del av samhället, bidra, hjälpa till. Ha ett jobb och en karriär kanske. Få höra att man är en del av något och att man "gör rätt". Lära sig saker, förstå sig på världen omkring sig bättre. Utforska sig själv, bli en individ.

Att studera vid grundskola har varit ett krav länge. En samhällsskyldighet för föräldrarna att skicka sina barn till skolan istället för att arbeta hemma. Att de måste lära sig saker, även om inte allt intresserar dem, skolan förväntar sig heller inte att alla ska vara intresserad av allt. Några genier lär den inte skapa, men den uppfyller kravet; att presentera information och kunskap till folket och sedan mäta hur det presterar.

Är det inte något fel med det här? Jag må ha fått en del fel för mig, men i fel riktning är jag inte när jag säger att mycket av ursprungstanken med skolan är förlegad, men finns kvar i stor omfattning i den "moderna" skolan. Fråga runt bland eleverna, bland lärarna. Kan alla bli någonting? Är det skolans främsta syfte att göra allt för att alla ska lyckas bli det som de vill? Går barn i skolan var att lära sig saker de behöver, eller går de i skolan för att samhället anser att de behöver det?

Alltså, återigen, varför plugga? Hur ska jag som elev motivera mig själv att sätta mig bakom en bänk och lyssna på vad någon annan säger i 12 år när jag istället kan göra något annat? Det är självklart att barn och vuxna måste lära sig saker, men vad exakt behöver de lära sig?

Vilda frågeställningar utan svar. Så kände jag lite över tiden i grundskolan, tänkte att det var bra att börja så. Förvirrande och märkligt, något som kändes svårt att förstå.