Så enligt det förra inlägget så lärde jag mig saker själv, än sen? Det gjorde väl alla - och vad har det med skolan att göra?
Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter, kan bara ge exempel utifrån dem. Men att alla har lärt sig saker utanför skolan är både något av en självklarhet och samtidigt något väldigt intressant i diskussionen om skolan. För utanför skolan sker inlärningen, enligt min åsikt, på ett väldigt annorlunda sätt. Inga lektioner, inga prov, men likväl utvecklas man och lär sig nya saker. Saker som man sedan skulle kunna få testas på i provform och förmodligen klara ganska bra - för man har faktiskt lärt sig detta.
Hemmainlärningen sker väl inte utifrån vad man som person måste veta, det kräver att man har någon slags kunskap om det, utan snarare vad man som person vill veta. Tack vare modern teknik blir viljan att söka kunskap nästan den enda egentliga begränsningen för att lära sig saker på egen hand i dagens samhälle. Det gjorde att visa särskilda intressen kunde utvecklas, för min egen del inom teknik och design. Men det gjorde inte att jag fick bättre läsförståelse eller lärde mig om samhället eller kemi. Vissa särskilda områden utvecklades, andra inte.
I skolan var det annorlunda, i synnerhet under grundskoletiden. Vad jag skulle lära mig var på ett sätt klart, men på ett annat sätt helt oförståeligt. Jag visste att jag skulle lära mig svenska, svenska som ämne. Fråga mitt femtonåriga jag "vad" svenska är - och jag skulle inte kunnat svara.
Skolan vinner i dagens samhälle bara på en punkt: Den är där. Den är där och det finns utrymme i barnens liv för att befinna sig i skolan för att lära sig om saker de normalt sett inte skulle ha kommit i kontakt med, inte ens under en tid med internet och direkt tillgång till i stort sett hela världens kunskapsbank. Det är helt enkelt för mycket information - och alla behöver hjälp för att hitta någonstans att börja. Vissa särskilda intressen som personen har för sig själv utvecklas naturligt eftersom att man då lyckats hitta någonstans att börja - och för min egen del verkar det som att det är allt som behövs. Sen tar kreativiteten över. Någon egentlig undervisning hade jag aldrig, men jag lärde mig ändå.
I många hänseenden lär vi oss fel saker i skolan. De kanske var rätt saker för 100 år sedan, när stora delar av de arbetande i samhället jobbade utan att ha någon egentlig utbildning, med arbeten som inte egentligen behövde någon utbildning. Bara att lära folk att läsa och skriva var en utmaning för skolan, dåtidens krav blev således att se till så att barnen kunde dessa saker. Skolan som vi har är en rest från det systemet, kontroller och tester för att se till att vi når upp till de "grundläggande kraven" och såldes kan slussas vidare.
I praktiken blir det mer viktigt att barnen klarar tester än att de faktiskt förstår. Hade de varit på något annat sätt finner jag det väldigt svårt att tror att skolan skulle kunna fortsätta arbeta på det sätt som den gör idag. Hade skolan varit fullständigt inställd på att alla barnen skulle förstå så skulle den inte tillåta barn att gå igenom hela systemet med underkända betyg. De skulle inte heller utforma ett grammatikprov där barnen inte behöver skriva en mening själva, utan bara fylla i "s" - "p" -"ao" osv. Man kan kritisera detta och säga att provet handlar om grammatik, men hur intressant för förståelsen är det egentligen att man kan säga vad ett predikat är om barnet i fråga har svårt att skriva en egen mening? För systemet spelar det ingen roll, är man godkänd i grammatik är man godkänd i grammatik. Men ur förståelsesynpunkt är det ett misslyckande av sällan skådat slag.
Jag måste säga, avslutningsvis, att jag inte bara hittar på exempel, utan tar dem ur mina egna erfarenheter. Jag väljer dem särskilt eftersom jag ser hur dessa sätt att undervisa har resulterat att en viss oförståelse har förföljer både mig och flera av de jag läser tillsammans med. För även om många fick "Mycket väl godkänt" på sina grammatikprov, så kan de fortfarande, i min mening, inte skriva en ordentlig text. Det kan förmodligen inte jag heller. För det är detta som vi hör från våra lektorer, som uppmanar oss att kontrollera vår grammatik, trots att jag går på ett program som kräver väldigt höga betyg för att komma in på. De studerar detta program har således, enligt systemet, goda förutsättningar för att skriva bra.
Men systemet representerar inte verkligheten, utan bara en kommunal/statlig målbild som inte fungerar.
Vad behöver man veta? Hur ska jag kunna svara på det? Men hur man ska få reda på det kommer inte kunna ske på det sätt som undervisningen bedrivs idag, eftersom det mer är ett kontrollsystem än ett sätt att undervisa på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar