Alright, scenario, storfräsande akademiker eller allmänt dryga brukar börja med att säga "ponera" istället för "tänk dig", så jag säger inte det uttrycket eftersom ingen använder det för annat än att låtsas vara intelligent:
Tänk dig att en lärare förklarar med sin stelt utformade PowerPoint, pekar på något begrepp, en ClipArt bild och någon karta över centrala Europa. Snart undrar han,hon,hen vad man kan dra för slutsats av det som illustrerats så... vackert... av PowerPointen.
Tystnad, inte ett ord.
Det är dödsstraff i svensk högre utbildning att så mycket som säga ett knyst, i alla fall i de mer traditionella utbildningarna verkar det som. Sticker man söderut, utanför Sverige, sitter man istället i en rejäl diskussion där alla tycker olika, något jag var lite halvt obekväm med när jag fick pröva på utländsk undervisning, men sen gick det upp för mig:
Så går det om man inte ens kan lyfta handen utan att hela klassen stirrar ned en under 12 år i grund- och gymnasieskolan. Trist läge du svenska student. För visst är det tråkigt? Alla svenska studenter kanske inte sitter obekvämt och väntar på att någon ska svara, verkar dock som att en stor del gör det. Någon är alltid den som svarar, besserwissern i klassen som egentligen inte alls tror att denne vet mer än andra, utan som helt enkelt inte kan tåla att inte en människa svarar på en enkel fråga som ställts. Stämplas av en omgivning med en medelålder på 22, ett resultat av den svenska synen på rätt och fel som gått så långt att den påverkar utbildningen.
Det är ett ständigt återkommande problem just att få frågor att bli en del av själva undervisningen. Frågor i undervisningen har blivit någon slags kunskapskontroll som gör det jobbigt att räcka upp handen och ge ett svar. Istället för att bli en del av en diskussion, där olika svar kommer fram, är det istället en ensam själ som svarar - ibland fel. Men om det är ett något felaktigt svar så möts det inte med ytterligare hand, utan istället flin och suckar. Jag vet det, jag har gjort det själv.
I vilket skede börjar vi undgå att svara på frågor? Man skulle kunna säga att det ligger naturligt bland ungdomar, men kan man verkligen tro på det? Alla människor är väl blyga, men så utomordentligt oförmögna att svara på någonting överhuvudtaget som svensk undervisning påvisar finns nog bara på våra universitet (och grundskolor, och gymnasier).
Det kanske inte ställer till så stora problem i undervisningen i femte klass i grundskolan. "Vad heter Spaniens huvudstad?", rätt/fel.
Sällan får man sådana frågor, det googlar man fram i dagens samhälle. Det är inte en intellektuell utmaning att svara på frågan, du kan inte gissa dig fram utan någon slags förkunskap. Du kan inte resonera dig fram, typ.
Ställ istället frågan "vad är Rätt?" - och det borde bli en diskussion. Detta är en principiellt avgörande fråga för vissa utbildningar - och måste ställas. Man hoppas ju då att studenter som utmanas av frågan försöker ge ett resonemang att utgå ifrån... men icke. Har man tur hamnar man i en grupp som uttrycker sig som ett normalt diskussionsforum, med olika åsikter och infallsvinklar. I regel är situationen en annan. Haltande, tysta svar, tveksamma.
Lite för mycket snällhet mot systemet och trevliga tankar om experter om man ska kunna gå med på att blivande drivkrafter i samhället inte ens kan föra en vettig diskussion om principiellt viktiga frågor som är avgörande för ett samhälle. För detta är min enkla observation; svenska studenter är duktiga på mycket, men det här med att faktiskt säga något och ha en åsikt är något som kräver omfattande avvägningar och sociala kontroller innan något kan ske. Säg något! Gör något!
Vafå e det på dette vise?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar