Stora frågor utan svar

Om hela samhället försvann, om ingenting fanns kvar. Om du tillsammans med en grupp människor står på en öde ö utan något, vad händer?

Jag ställdes inför den frågan på gymnasiet som en del av samhällskunskapen. Vi skulle resonera kring hur ett samhälle borde drivas - och vi fick själva utforma det i sin helhet. Vi fick skriva inlagor, rösta och diskutera. Sammantaget tror jag vi ägnade 5 veckor åt arbetet, ett antal timmar i veckan.

Har ingen aning om hur det är i annan undervisning, men för min del var detta första gången som jag under skoltid aktivt diskuterade frågor som jag under min universitetstid förstått är mycket viktiga att ha gått igenom. Frågor som; vad är rätt och vad är fel? Vem gör vad? Vad är rättvist och vad är viktigt?

Efter att i fem veckor ha genomgått detta kunde jag inte svara på hur Sveriges Riksdag fungerar, än mindre vilka grundlagar vi har i Sverige (4 st för tillfället). Begreppet folksuveränitet stötte jag på först på universitetet.

Betyder det att denna kurs inte egentligen undervisade i någonting? Att jag inte lärde mig något? Nej, verkligen inte. Tvärtom, det kan ha varit bland de viktigaste som jag gjort. Inte på grund av vad vi kom fram till, utan hur vi kom fram till våra slutsatser, varför vi resonerade som vi gjorde.

Vi är strandsatta, faktum. Snart kommer vi att se att vi är tillsammans med andra.
Vad händer?
Vi resonerade att vi måste på något sätt träffas och prata.
Varför?
Vi måste komma fram till vad vi ska göra.
Men om en individ bestämmer så kanske de går snabbare?
Jo, fast vad händer då om denna tar fel beslut?
Vad är rätt beslut?
Ingen vet, men ju fler åsikter vi fram desto bättre resonemang kan vi få?
Varför?
Olika åsikter, olika infallsvinklar.

En fiktiv konversation, men ungefär i stil med vad jag kommer ihåg av vad vi pratade om. Resonemangen behöver inte vara komplexa, och samhället vi skapade till slut var inte komplext. Men vad vi skapade var ett resonemang där vi faktiskt funderat över och motiverat varje slutsats som vi tog. Mer intressant är att vi redan vid 16/17 års ålder börjat ställa frågor likt dem ovan.

När man börjar resonera kring sådana frågor, inte genom att få svaren serverade, skriva ett prov och således ha ett rätt svar/fel svar förhållande, så gick tankarna på ett helt annat sätt än jag var van vid. Efter några år till i livet blir man glad när man tänker tillbaka och faktiskt kan säga att; jo, jag hade faktiskt perioder i min utbildning som jag är glad över, då jag skulle tänka självständigt, kritiskt granska ett problem och förklara mina resonemang och motivera mina slutsatser. Formuleringar som återfinns som abstrakta mål i nästan varenda svensk skolplan, men sällan faktiskt blir en konkret del av undervisningen.

För vad man lär sig om man studerar på detta sättet är mer ett angreppssätt snarare än ren materiell kunskap eller abstrakta begrepp formulerade av andra människor, "experter". Angreppssättet kan kallas för logik, systematiskt tänkande, vetenskaplig metod - kärt barn har många namn. Gemensamt för de olika begreppen är ett väldigt strukturerat och objektivt baserat sätt att tänka, dvs att man, som ovan, går igenom sina tankar, fastställer och analyserar sin metod och motiverar sina slutsatser.

För även om Aristoteles rena kunskaper om världen omkring oss är utdaterad sedan länge, det fixade Newton för länge sedan, så studeras fortfarande hans arbeten flitigt. Varför? Finns säkert många anledningar, men en anledning som jag tror är viktig är att han helt enkelt var duktig på att resonera, något som är lika viktigt som det man slutligen kommer fram till. Även Platon, Sokrates, Locke, Bentham, J.S Mill m.fl var riktigt duktiga (hehe). Såklart läser man då dessa människors arbeten inte bara för vad de slutligen kommer fram till utan också hur de kommer fram till det och varför de resonerar som de gör. Det gör vi väl?

Eller?

Läser vi Platons Staten (exempelvis) som en del av den gymnasiala eller universitetsledda utbildningen i Sverige på något plan? Sammanfattningar eller andra människors förklaringar räknas inte. Man skulle direkt kunna ställa frågan hur detta skulle kunna motiveras eller hur studenterna ens ska ha tid med detta eller förstå.

Men borde vi inte bygga en skola för att de ska ha tid och få hjälp med att förstå, diskutera frågorna och reda ut problemen? För även om vi gjorde detta fantastiska projekt i gymnasiet där vi skapade ett eget samhälle, så är det först på egen hand som jag verkligen förstått att det faktiskt fanns människor som redan under antiken ägnande hela sina liv åt att bl.a ställa sådana fundamentala frågor som de ovan. Självklart har någon lärare sagt detta, men har de verkligen sagt det? Verkligen sagt "hela.deras.liv -paus-" som för att påpeka att det kanske inte är för att texterna är svåra att förstå som de är bra, utan för att en människa, även om de resonerade tokigt ibland, faktiskt ägnade hela sina liv åt det som man nu kan köpa i en bokhandel?

Jag var upptagen med att lära mig namn på blommor...